Blixten finns överallt, den slår igenom mig. Jag hittar ingen utväg. Jag orkar inte mer. Jag har kämpat länge.
Men varför ska jag ge upp? Mitt mående har gjort mig till den person jag är idag. Har jag ödlsat en massa jävla ork till att bli den jag är idag och sen bara lämna allt jag har. Problemet är jag inte tycker om mig själv. Jag ser mig själv som ett offer, som ingen vill träffa, som alla hatar, som är äcklig, skabbig och fet. Jag hatar mig själv.


Jag ligger här på golvet, på förhoppningen att jag en ska få se dig.
Men mina läppar, jag viskar ditt namn.
Jag önskar du kunde höra.
Jag önskar att du kunde komma till mig.
Men jag drömmer.
Du kommer aldrig mer tillbaks.
Du är borta nu och förevigt.
Jag minns dig, dina kalla små händer,
dina kalla små fötter.
Dina ögon var slutna, och du sov så sött.
I en korg, men en filt över din lilla lilla kropp.
Du var så tunn och så kall, så liten och så fin.

Du är min, min finaste änglabror.
Du är stjärnan som lyser så klart.